|
Jag har två syskon, två underbara syskon. En storebror och en lillasyster. Två syskon jag aldrig skulle vilja förlora. Två syskon som kan få mig på bra humör bara jag tittar på dom. Två syskon som kommer vara mina bästa vänner livet ut.
Min storebror Philip är 20 bast och bor numera i Rimforsa, där han går andra året på Liljeholmens folkhögskola. Första året gick han ensemble-linjen, men går nu ett år på sing and songwriter-linjen. Han skriver och komponerar alltså sina egna låtar. Han är grymt musikalisk och tid som blir över ägnas oftast åt att spela eller sjunga. Han tar sig också tid till att vara med sin flickvän Elin, som är hur snäll som helst.
Innan Philip flyttade hemifrån satt vi ihop som ler och långhalm. Vi flyttade tillsammans mellan mamma och pappa. Vi pluggade tillsammans. Vi drack kaffe tillsammans. Vi stöttade varandra. Vi diskuterade med varandra. Vi bråkade med varandra. Vi snackade skit med varandra. Jag tyckte det var jättejobbigt när han skulle flytta hemifrån. Då skrev jag det här:
"En situation helt utan min bror jag jämt och ständigt haft vid min sida. Jag pratar alltså om en bror som jag haft mer vid min sida än vad jag haft min egen mamma och pappa. Jag pratar om en bror som jag gråtit ihop med när livet mellan två familjer inte varit lätt. Jag pratar om en bror jag skrattat så mycket med så att vi båda börjat tjuta. Jag pratar om en bror som jag tycker är bäst i hela världen på att spela och sjunga "Hallelujah". Jag pratar om en bror som anstränger sig för att hjälpa mig. Jag pratar alltså om världens bästa bror. Tro det eller ej, men jag kommer känna mig så extremt ensam på söndagarna när jag ska flytta mellan mamma och pappa utan min bror med mig. Saken är den att det har alltid varit jag och Philip som bildat vår egna familj. Vår egna lilla familj bestående av en syster och en bror. och saken är den att jag sitter och tjuter när jag skriver det här."
Det blev också en jobbig situation för mig att inte ha en bror vid min sida när jag flyttade mellan två hem. Det var därför jag valde att bara bo hos mamma. Philip är smart och rolig. Han är psykologisk och vill alltid reda ut bråk. Jag är tvärtom. Jag vill vara för mig själv och absolut inte prata om det. Det är vid sådana här tillfällen vi kan bete oss som katt och hund. Han är också envis precis som jag, vilket inte alltid slutar så bra. Han är brorsan som alltid förstår mig och som alltid kramar om mig när jag är ledsen. Jag vet inte hur många ggr jag gråtit i hans famn. Jag vet heller inte hur många ggr jag varit stolt över honom för att han gjort något riktigt bra. Jag saknar att ha honom hemma och jag önskar att vi hade mer tid för varandra.
Min lillasyster Cheyenne är 9 bast och är världens gulligaste tjej. Hon har alltid varit min och Philips lilla gulleplutt. Hon föddes när jag var 9 bast, vilket kan ha varit det roligaste jag varit med om. Jag längtade tills skolan skulle sluta för att jag ville hem och leka med henne. Jag lekte med henne varenda dag. Jag och Cheyenne har bara samma mamma, men jag har alltid räknat henne som min riktiga syster. Att hon skulle vara min halvsyster har inte ens funnits i mina tankar. När hon var liten frågade hon alltid mamma vart vi var när vi var hos våran pappa.
Vi är väldigt lika i sättet. Hon älskar att skratta och skämta. Hon älskar allt som har med Disney Channel, nagellack, vänner, choklad, kebab och pizza att göra. För mig kommer hon alltid att vara antingen "fjärten", "bullen" eller "ärtan" som jag kallat henne sen hon var liten. Hon kommer också alltid vara min lilla gulliga syster som man aldrig bråkar med. Jag tror aldrig jag kommer förstå att hon blivit en stor flicka. Jag kommer säkert vara världens mest oroliga syrra när hon ska börja gå ut om kvällarna och träffa killar.
När jag inte är hemma brukar hon skicka sms och fråga var jag är eller skriva att jag ska komma hem. Hon skriver också alltid att hon älskar mig. Samma är det varenda gång hon ska säga godnatt: "Jag älskar dig Jossan, du är världens bästa syster".
|
