DET ÄR LUSTIGT det där hur livet kan förändras så snabbt. Från att du bara vill springa iväg från livet till att bara vilja stanna kvar och känna hur fantastiskt bra du verkligen mår. Varför kan ingen viska till en när man ligger på natten, sömnlös och blöter ner kudden: ”att livet kommer bli bättre, det lovar jag. Du kommer må bättre, du kommer skratta igen, klumpen i magen kommer lösas upp”. Hur kommer det sig att man ena stunden kan må så bra för att i nästa stund bara rasa ihop och inte vilja se något positivt med livet? I ”Rymden finns inga känslor” beskriver Cissi Fors detta så underbart bra: "Tänk dig såhär att du har en cirkel. Längst uppe, allra längst upp är du som allra mest ledsen. Sen blir du lite mindre ledsen, nästan helt okej, du mår bra, du känner dig glad, peppad, lycklig, nästan helt euforisk och sen helt jävla cp-lycklig när du har kommit upp till toppen. Fast på andra sidan ledsen. Då har du det bästa i hela världen och du kan inte få det bättre men det är bara det att det är så himla lätt att man trillar över på den där andra sidan och då blir man sådär otroligt ledsen igen." 

Livet handlar om upp och nedgångar och det gäller bara att tackla dom rätt. Att lära sig att tackla dom. Det kan vara svårt, men vid nittonårs ålder har jag nästan hela livet på mig att lära mig det. Och visst är det så att man måste må riktigt dåligt för att också veta hur det är att må riktigt bra. Jag tror det.